Nu ska jag faktiskt skriva av mig lite inte ofta jag gör det i min blogg men jaja..

 

Som jag skriver ofta blir det att  jag åker till Pärla men kan aldrig rida...  Ska berätta exakt hur det är nu. Jag börja rida Pärla i våras allt va super såg inga negativa saker, hon va perfekt för mig. Nu under hösten har hon blivit tokig, Om jag ska ta henne i hagen kan hon bara springa iväg och när man väl får tag på henne har hon huvudet högt upp i luften och bara springer hon fattar inte direkt att  jag står brevid. Hon kan trampa på mig, hon kan springa på mig..  När jag väl får in henne och satt fast henne står hon inte still försöker slänga sig och är allmänt stissig.. Visa dagar har jag tur att hon är lugn men då är hon kaos när jag ska sitta upp, Såfort jag tar i tyglarna så sticker hon, hon kastar sig åt sidorna och massa sånt.. Om jag kommer upp på henne så är hon kanon då kan hon bli rädd för massa men jag blir inte alls rädd utan bryr mig inte. Jag har aldrig varit rädd för Pärla hon har liksom varit min bästavän som jag bara kunnat stå och pussa på. Jag och Amanda har pratat mycket va det kan vara, kan det vara att hon sätter igång vinterpälsen? kan det vara något som hänt ute i hagen? massa saker.. 

 

Iallafall nu det sista har jag kännt mig skit dålig, Är alltid så lycklig när jag ska till Pärla och det är jag nu med, men när jag kommer dit och hon är sån kommer tårarna bakom ögonen, Jag vill kunna utvecklas med henne och det ska jag men nu känns allt totalt menningslöst. Kommit massa tårar under kvällarna, kanske är det jag det är fel på?    Känns jobbigt när mamma hämtar mig och frågar hur gick det idag ?  svaret har blivit nu inte så bra.. 

 

Jag älskar Pärla överallt annat, hon är hästen jag kan offra allt för ! Det känns som hon förstår mig och man kan prata med henne..  Hon är den hästen jag ska lyckas med, hon är inte hästen som kommer hoppa SM men jag ska ta oss till våra mål (våra mål håller jag för mig själv än)  Pärla är inte hästen som bara står i hagen och käkar hon är speciell, hon behöver grymt mycket uppmärksamhet och vill alltid vara med..  

Jag har bestämt mig nu att något måste hända, Amanda ska ta tag i en tränare som ska hjälpa oss vilket jag tror blir kanon, men jag ska åka till stallet minst två gånger i veckan och iallafall gå i paddocken så hon får lite respekt för mig !  

Tårarna rinner verkligen när jag skriver det här, så sjukt omogen men så är det..  Jag kommer inte lämna Pärla utan vi ska gå igenom det här svåra, vi har en lång väg till att allt ska bli som vanligt men utan motgångar så blir det aldrig framgångra ! 

 

 

Första ridpasset på Pärla